När ord inte räcker till!
Försökte träna bort ångesten som rev i min kropp imorse.
Gick INTE!
Försökte mindfullnessa bort ångesten i kroppen
Blev LITE bättre.
Åkte o handlade, var nödd o tvungen.
Eller nä det var jag ju inte, gjorde det för att jag trodde
att min hjärna skulle tänka på annat.
Det gjorde den INTE.
Hem o dricka te o krypa ner i Wilmas säng, frös som en hund.
Insåg jag var tvungen gå upp o göra mig redo.
Redo för ett sista farväl , redo för att säga vi ses igen,,någonstans.
Det är hemskt, livet är orättvist o som prästen babblade
om att det i slutändan skulle jämna ut sig.
Nä dra åt helvete, det gör det INTE!
Livet måste för dom som står närmast, gå vidare, så är det ju.
Men efter idag när man sett så många ledsna ansikten så tänker jag -Hur går man vidare?
Att som jag ha tagit farväl av en äldre släkting , det känns som en droppe i havet
jämförelsevis med detta.
Att vara äldre o resa vidare är mera naturligt , men självklart sorgsamt men detta,,,
detta är värre än vad jag med ord kan beskriva.
Två låtar kommer i framtiden betyda ngt extra , fina låtar
men ack så känslosamma.
Jag kommer minnas dig för den härliga humorn, dom pigga busiga ögonen o det sneda leendet.
Kräftor inte att förglömma, du har säkert en egen uppfödning av dom dit du reste.
Vila i frid Henric
FUCK CANCER
