En resa både fysiskt o psykiskt!
Detta är en längre version än den som ligger på instagram
men jag vill dela med mig,kanske kan jag hjälpa
någon som behöver lite pepp.
Snart ett år sedan, en bit över 100, 36 tum i stretchjeans o jag hade slutat väga mig.
Orkade inte helt enkelt. Kläderna satt som ett ålaskin o det var inte ofta jag kunde handla på vanliga avdelningen längre.
Jag var ingen slö soffpotatis som satt o moffade godis o mat, men hade en förbränning nere på noll. Inflammationer i kroppen som avlöste varandra, skyhögt bltr, återkommande cellförändringar, p-spruta och en självkänsla nere på botten.
En klok vän pratade om en inre stress och att sluta med p-sprutan.
Hade varit sjukskriven i 7 lååånga månader för den där jävla senskideinflammationen som vägrade läka ut.
Blodtrycket var svårbehandlat och medicin byttes o sattes in hej vilt.
Visste även att ytterligare en operation för cellförändringarna var aktuell om
inte det sista provet var ok.
En operation jag inombords hade sjuk panik för efter operationen innan.
Ja jag var fan slut som artist kändes det som.
Ett tillfälle dök upp, jag tog det trots att läkarna sa nej.
Militärträning var INGET för mig o min hälsa.
Jag ljög för dom runtomkring o sa jag fått klartecken.
Vet annars några som hade hindrat mig
.Det var nu eller aldrig på något vis , jag kände det.
Innan varje pass hade jag magras, var så jävla nervös för vad jag skulle utsättas för o om jag skulle fixa det.
Fick vända bilen flera gånger påvägen ner för att åka hem o bajsa igen.
Tårarna brände bakom ögonlocken många gånger under passen men jag bet ihop.
Sprang över min förmåga så jag tillslut tappade andan.
Tävlingsmomenten i lag var värst, hjärtat rusade o jag var svimfärdig av
anspänningen, jag ville inte förstöra för någon annan.
I dom individuella momenten där man skulle springa var jag sist nästan jämt, men
det gjorde inte så mycket för alla som var med o träna fick mig att känna att det var
ok att vara sist, dom var ju klara o pustade ut OCH hejade fram mig ända till slutet.
Människorna på Min första bootcamp som peppade o hejade ❤ på varandra,det fick mig att orka och att vilja ännu mera.
Kroppen värkte o skrek men jag stängde av.
Träningsvärken och ett krånglande knä skulle inte få hindra mig.
Jag bara körde!
Och jag har inte slutat köra.
Jag valde livet ❤.
Otaliga är dom gånger då jag fått höra att jag kommer träna ihjäl mig,att jag inte är klok,är det verkligen bra med så mycket träning osv. Tror ni min familj o mina närmaste ❤vänner hade låtit mig fortsätta om det vore en fara för mitt liv?? Nä va!!
Var o en väljer själv vad den vill göra med sitt liv.
Träna, röka, äta godis, fisa i soffan eller alltihop osv
Vi bär alla på en dröm-min var att få må bra och inte känna mig så jävla tung.
Vi bär alla på en dröm-min var att få må bra och inte känna mig så jävla tung.
Att orka göra det jag älskar mest, vara med barnen o i full fart!
Jag ville inte känna mig begränsad.
Alla ni som känner mig väl och lite mindre väl ,har en bild av mig, jag vet det.
Precis som jag har en bild av er.
Oftast stämmer bilden väldigt väl överens med hur människan är och vill vara
men ibland känns insidan annorlunda än vad utsidan visar.
Jag är en glad och positiv tjej som oftast, men inte alltid säger vad jag tycker o känner
och står för min åsikt.
Jag älskar när det går i 200 och det är många järn i elden, vill ha folk runtomkring mig
och brinner för min familj.
Vi är många som i perioder mått mindre bra på insidan,den sidan vi helst inte visar
för andra för då är man så sårbar och naken All träning är bra träning och det spelar ingen roll vart du tränar.
Alla vet vart jag tränar o i mitt hjärta o sinne hyllar jag alla dom som hjälpt o hjälper mig på vägen- så mycket människor jag mött o lärt känna-som finns där som en tredje familj ❤
Det här är min resa och med mig på vägen finns alla dom jag älskar 💕
Det här är min resa och med mig på vägen finns alla dom jag älskar 💕
